Barnmorskor är prövade yrkesmänniskor. Hittills har deras pressade arbetssituation på förlossningsavdelningar varit i fokus men på DN Debatt lyfter man nu också fram att även mödrahälsovården belastas allt hårdare. Utifrån ett mål om att följa 85 gravida per barnmorska är det, av uppenbarliga skäl, tufft att ha upp mot 120 inskrivna. Det innebär sämre möjligheter att ge den tid och omsorg som ibland behövs.
Sverige är ett bra land att bli förälder i. Till exempel är både mödra- och spädbarnsdödlighet bland världens lägsta, ett resultat av ett träget folkhälsoarbete där den fritt tillgängliga mödrahälsovården antagligen haft stor betydelse (även om ett sådant samband, vad jag vet, inte är utforskat).
Men även om Sverige, internationellt sett, står i en klass för sig finns potential att ytterligare förbättra mammors och barns hälsa. Och att mödrahälsovården är en nyckel för oss att nå dit.
Även om de flesta blivande föräldrar ”går på MVC” når mödrahälsovården inte alla gravida kvinnor. Och, i den grupp kvinnor som inte alls går till mödravården, eller bara kommer dit ibland, finns antagligen en del ohälsa som förblir dold. Den slutsatsen drar i alla fall jag utifrån forskningsprojekt som hämtar data från Medicinska födelseregistret där alla barns födelse registreras. För nyfödda barn vars mammor saknar ”MVC-information” brukar nämligen riskerna för olika komplikationer vara ökade. Som i mitt senaste projekt om mammors BMI och spädbarnsdödlighet. Spädbarnsdödligheten ökade med ökande BMI men risken var också kraftigt förhöjd bland kvinnor som saknade registrerat BMI. Också rökning var relaterat till en ökad risk, men för kvinnor med okänt rökstatus var risken ännu högre.
Ska vi nå ytterligare lite längre i god folkhälsa för kvinnor och barn tror jag att arbetet ska rikta in sig mot de kvinnor som mödrahälsovårdens inte riktigt når.
Kort sagt, det är en illavarslande varningsklocka som klämtar. I mödrahälsovården läggs väl investerade pengar. Barnmorskornas sak är vår.